Skip to content

Är det rätt att skänka pengar?

Det händer så ofta när man är ute på stan, det kommer fram någon representant för en organisation som vill att man ska skänka pengar för deras sak. Vilken organisation det handlar om spelar mindre roll, det kan vara Amnesty, Röda korset, Cancerfonden eller WWF. Jag har oftast svårt att bara gå förbi när någon vill berätta om sin organisation så jag står där och lyssnar, tar emot en broschyr som beskriver deras verksamhet. De vill att jag ska bli månadsgivare ”det är ju bara en hundring i månaden”. Jag blir aldrig månadsgivare där på plats, istället brukar jag säga att jag ska tänka på saken och går där ifrån med dåligt samvete för alla människor som far illa i världen och broschyren åker i papperskorgen.

Jag kan nog inte räkna hur många gånger det hänt, och scenen är ganska lika varje gång. Jag har vid flera tillfällen tänkt att jag borde bli månadsgivare till någon organisation, gärna någon som hjälper barn i fattiga länder. Men, än så länge har jag valt att inte skänka pengar. Anledningen är att jag ser flera problem med detta.

I nyheter, tv, reklam och annan media ser vi ofta hur människor skänker pengar till olika organisationer och vi blir uppmanade att göra samma sak. Vi får också se bilder på svältande barn eller utrotningshotade djurarter. Eller får vi höra de bra historierna, om hur organisationer lyckats med sina projekt, tack vare alla som skänker pengar. Men detta problematiseras aldrig, det har blivit en självklarhet att man ska skänka pengar, så självklart att ingen ifrågasätter detta. Vi ska helt enkelt var filantroper allihopa.

Jag tror att det är dags att faktiskt problematisera välgörenhet. Som jag ser det måste detta ske på flera plan, från ett övergripande samhällsperspektiv till ett personligt perspektiv. Det handlar inte om att säga att det är fel att skänka pengar eller att banna människors goda vilja, men jag tycker att det är viktigt att människor som väljer att skänka pengar vet vad det innebär.

Om vi börjar med att se välgörenhet ur ett större samhällsperspektiv så är det första vi måste förlika oss med att välgörenhet aldrig kommer rädda världen. Så länge världen ser ut som den gör, med extrema klyftor mellan fattiga och rika och när ett par procent av världens befolkning äger mer än hälften av världens resurser så kommer det alltid finnas ett behov av välgörenhet. Välgörenhet kan rädda liv och hjälpa många utsatta människor och individer, men vi kan aldrig rädda världen med välgörenhet.

Behovet av välgörenhet finns också endast i ett kapitalistiskt samhälle med orättvist fördelade resurser, som de samhälle vi lever i idag. I ett samhälle där resurserna fördelas jämlikt så finns inget behov för välgörenhet och filantropi, människor har redan vad de behöver. Genom att skänka pengar till välgörande ändamål så ger man också legitimitet till det kapitalistiska samhället och den struktur av fattiga och rika som de samhället innebär. Handlingen att skänka pengar blir en ursäkt för det kapitalistiska samhället existensberättigande ”människor överlever ju tack vara att vi skänker pengar”.

Här måste man också understryka att solidaritet och välgörenhet skiljer sig från varandra, även om det finns gråzon. Att skänka pengar kan mycket väl vara en solidarisk handling men behöver inte vara det medans att t.ex. betala hög skatt för att fördela samhällets resurser handlar om solidaritet så har det inget med välgörenhet att göra.

Ett annat problem med välgörenhet är att det är en förlängning av den europeiska kolonialismen och en del av den postkoloniala värld vi fortfarande lever i. En väldigt stor del av välgörenheten handlar om att skicka pengar till fattiga länder i världen, framförallt i Afrika och Asien. Det är länder som tidigare varit europeiska kolonier. Genom att västvärlden fortsätter att skänka pengar till dessa länder fortsätter också dessa länder att vara i beroende ställning. Det handlar om makt. Överlevnaden för människorna i dessa länder är helt beroende av västvärldens generositet. Vad skulle hände om generositeten tog slut? Det är en otrolig maktposition som västvärlden har satt sig i. Därför är inte välgörenhet en långsiktig lösning. Vill vi få en bättre värld måste vi ändra hela strukturen och skapa en värld där tillgångar fördelas jämlikt mellan världens invånare och gå ifrån den värld som bygger på människors generositet.

När det gäller organisationer så är det heller aldrig så att alla de pengar som skänks endast går till de som behöver det. Det finns många människor som ska ha betalt för de jobb de gör. VD-löner och andra chefslöner är relativt höga, vilket samtidigt är ett krav för att få kompetenta personer på dessa poster. Många av de länder som välgörenhetsorganisationerna arbetar inom lider av hög korruption och för att hjälpsändningar ska nå fram så krävs vissa mutor. Pengar som går direkt i fickan på privatpersoner.

Det finns det personliga planet också. ”Varför skänker jag pengar?”. När man ser tv-galor och läser i tidningen om rika och kända människor som skänker pengar eller företag som gör olika projekt i välgörande syfte känns det snarare som en jakt på popularitetspoäng än om att de faktiskt bryr sig om de människor ed ska hjälpa. Skenheliga står de där på scen, i tv eller i tidningar och pratar om hur godhjärtade och snälla de är, tydliga med att visa på allt det goda de gör för människor eller natur i olika områden. Och vi går på det; ”oj vilket fint företag som tänker på att odla nya träd i regnskogen, dem måste jag handla av”.

Och de flesta är inte bättre själva. Många privatpersoner som skänker pengar verkar nästa skryta om hur bra och duktiga de är. De har gärna någon pin eller något annat som de kan bära för att visa hur filantropiska de är. Och även om man inte skryter om sin välgörenhet så handlar det väl till syvende och sist om att stilla ett det egna samvetet. ”Jag känner att jag mår lite bättre av att skänka pengar”. Det bör man nog acceptera om man skänker pengar.

Men kanske är det något vi måste acceptera, dels de faktum att världen ser ut som den gör nu och att vi måste leva efter dess villkor, dels att alla pengar som skänks inte går till den behövande och dels att människor skänker av egoistiska själ, om vi i slutändan kan rädda åtminstone några människors liv och vardag? Även om vi är medvetna om alla dom problem som finns kanske resultatet av välgörenhet ändå är gynnsam. Ska ideologier stå ivägen för möjligheten att rädda liv? Som jag sa, jag vill inte säga om det är rätt eller fel att skänka pengar, det tror jag varje människa själv måste avgöra. Men jag tycker att det är viktigt att fråga sig varför, vilket syfte har det samt att problematisera detta. Jag tycker det är dumt att göra något blint och utan att först tänka efter. Det är först när vi har alla information på bordet som vi kan ta vettiga beslut.

Kanske kommer jag själv att skänka pengar till någon organisation, eller väljer jag att inte göra det. Jag vet att vad jag än väljer så gör det inte mig till en bättre eller sämre människa. Om jag väljer att göra det är det nog få som kommer veta det dock.

Edit: Eller är allt ifrågasättande bara en ursäkt för att slippa skänka pengar?

Published inEssäPolitikRättvisaSamhälleVälgörenhet

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master