Skip to content

Disneyprinsessor, Frost och feminismen

Jag hade bestämt mig för att ta mig an ett lite projekt i genusvetenskaplig anda. Främst för min egen skulle än för någon annans, men som skulle resultera i ett inlägg här på bloggen. Jag tänkte ta mig an alla Disneyfilmer som jag inte sett, eller som jag såg när jag var lite och inte kunde minnas hur de var. Tanken var att samtidigt studera hur kvinnliga karaktärer, framförallt protagonister, framställs i dessa filmer. En av anledningarna till att det är intressant att se på dessa filmer ur ett genusperspektiv är att de har stor inverkan på barns uppväxt. Disney anser sig själv göra filmer med moraliskt innehåll. Det finns visserligen de som vill kasta detta åt sidan ”måste man se allt som politik?”. Allt är politik, jag tror jag tar det i ett senare inlägg.

Jag inledde med att titta på Snövit och jobbade mig fram till Disneys senaste klassiker Frost. Jag valde att bara se de som kallas för Disney-klassiker, alltså de som producerats av deras Walt Disney feature animation studion. Pixars filmer och alla dessa uppföljare som finns i en uppsjö hoppade jag över.

Till att börja med kan jag säga att jag verkligen tycker om att se en bra Disneyfilm. De skänker nöje och glädje och jag får väl också erkänna att jag är en romantiker och en bra kärlekshistoria sitter aldrig fel. Och blödig som man kan vara ibland så vill man väl ändå åt det där ”naww”-ögonblicket. Däremot finns en hel del missar från Disneys sida också. Jag skulle inte vilja påstå att jag tycker att Prinsessfilmerna är särskilt bra romantiska historier, med undantag från Aladin.

Åter till ämnet. Efter att ha gjort en del research kom jag ändå fram till att det inte finns så mycket jag kan tillägg till debatten om den genussyn som Disney presenterar. Några texter om detta finns att finna här https://ftfinfo.wikispaces.com/Feminism+and+Disney.

Disneyprinsossor
Disneyprinsossor

Men några saker kan jag ändå lyfta fram som jag tycker är viktiga.

Det är inte svårt att se att det finns problem i hur kvinnor framställs i Disneyfilmer, det behöver man inte vara genusvetare för. Och de största problemen återfinnar man i prinsessfilmerna. Prinsessorna har sällan en aktiv roll, även om de är filmens protagonist och klarar sig tack vara sin skönhet. Tydligast är det i Törnrosa, där Aurora mest bara ligger och sover och redan från början får två gåvor av feerna, skönhet och sången. Aurora är förmodligen den tråkigaste av alla. Men en annan prinsessa, Belle, i Skönheten och odjuret har inte heller särskilt mycket att erbjuda som intressant karaktär. Visserligen börjar filmen intressant där vi får veta att Belle är intresserad av att läsa och vill ta sig bort från den lilla by hon lever i se världen (det är många prinsessor som vill det tydligen). Men Belle står inte för någon egen karaktärsutveckling. Istället finns hon där för att hjälpa en man att utvecklas. Bell förblir den samma, fast med ett slott istället för ett hus och ett större bibliotek. Ingenstans avslöjas det att hon får fara ut och se världen och slottet ligger ju uppenbarligen inte långt från hennes hemby. Och även om det nu skulle vara sekundärt så är det en heteronormativ relation som räddar dagen.

Nu kanske någon vill invända och säga Mulan minnas är annorlunda. Ja visst, hon är starkare än de andra, hon tar egna initiativ. Men trots att hon i stort sett själv utplånar nästan hela hunnernas invasionsstyrka hotas hon med halshuggning. För när hon räddar kejsaren och accepteras av männen så får hon det hon sökte efter. Att slutet dessutom antyder att Mulan och Li Shang skulle inleda en relation är dessutom också irriterande, främst med tanke på att det var han som skulle hugga huvudet av henne.

Jag har gjort några nedslag, men generellt ser det lika dant ut över hela Disneys historia av filmer. Män och äktenskap innebär räddningen för prinsessorna, även om de ibland framställs som starka kvinnor till en början.

FrozenBP

Då har vi kommit till Frost. Den senaste av Disneys klassiker. Det är definitivt en film som väckt upp debatt och inte minst har den hyllats som ett steg mot mer jämställda filmer och vissa har även kallat den, den första feministiska filmen. Taliah Pollack skrev om den på Litteraturmagazinet. se. Men även en del kritiska röster har hörts om den, om en i mindre utsträckning. Här kommer två länkar som diskuterar detta med varandra.

Dani Colman som var mycket kritisk mot filmen skrev så här:

https://medium.com/disney-and-animation/7c0bbc7252ef

Lindsay Ellis läste artikeln och blev mycket besviken på den. Därför kände hon sig tvingad att komma med följande svar.

http://chezapocalypse.com/thefrozenthing/

Efter att själv ha sett filmen känner jag mig mer benägen att hålla med Pollack och Ellis. Den tar sig ett steg närmare genusmedvetenhet. Att där emot kalla den den första feministiska Disneyfilmen är att ta i. Det finns vissa problem med den, framför allt att man skalat bort så många intressant kvinnliga karaktärer från originalhistorien av H.C Andersen.

Men det finns som sagt många positiva saker med filmen som gör den intressant. Det är två kvinnliga huvudkaraktärer och de får själva genomgå en en karaktärsutveckling. Historiens utgång är inte heller beroende av att en män. Det går till och med att sammanfatta historien utan att nämna en man.

*SPOILER ALERT* Två systrar är väldigt nära varandra som barn, men den äldre systern är född med magiska krafter som hotar att skada den andra och därför separeras de. Den yngre systern vet inte om krafterna och söker sin äldre systers vänskap och kärlek. Vid vuxen ålder råkar den äldre systern släppa lös sina krafter och skapar en evig vinter över deras stad. Därför känner hon sig tvingad att fly upp i bergen för att gömma sig. Den yngre systern ger sig iväg för att hämta tillbaka den äldre och återställa ordningen. När hon slutligen når upp till sin syster så råkar den äldre skada sin syster som tar sig tillbaka till staden men hon är allvarligt skadad och endast en handling av äkta kärlek kan rädda henne. Stadsborna tillfånga tar den äldre systern för att ta hennes liv, men den yngre systern använder sina sista krafter för att rädda den äldre från döden. Det är handlingen av äkta kärlek som räddar dem båda och den systerliga kärleken är det som får den äldre systern att slutligen kunna kontrollera sina krafter.

Se, inga män som kommer och ordnar allt till slut. De manliga karaktärerna är bifigurer, inte oviktiga, men inte heller avgörande. Det är systerkärleken som tillslut räddar dagen. De kvinnliga huvudpersonerna får helt enkelt finnas där för sin egen skull, inte för männens.

Utöver detta vill jag också påpeka att det i övrigt är en mycket bra film. Den har allt det som en bra Disneyfilm ska ha. En bra ”växa upp”-historia, roliga bikaraktärer, spännande action scener och för oss romantiker finns också det lilla ”naww”-ögonblicket, även om det i denna film endast är en side plot. Att Let it go förmodligen är den bästa Disneyballaden hitintills gör inte heller så mycket skada.

Filmen är ett steg i rätt riktning och jag hoppas det blir mer av det slaget och där kvinnor får ta plats i fler olika roller och med mycket mer variation. För problemet är inte att det finns filmer där kvinnor har passiva roller, problemet är inte att Snövit, Törnrosa och Lilla sjöjungfrun existerar, problemet är att det inte finns alternativ. För jämställdhet och feminism handlar inte om att vända på könsrollerna eller sudda ut könsgränserna. Det handlar om att båda könen sa få ta lika mycket plats att de får vara människor och att de inte definieras utifrån deras kön. Disney har gjort flera filmer där män har andra mål som inte inbegriper att de gifter sig i slutet, du kan ta Pinocchio, Svärdet i stenen och Björnbröder som exempel. Men så fort en kvinna får huvudrollen så antyds kärlekshistoria per automatik. Som om vi inte skulle kunna acceptera att en ung kvinna skulle kunna känna sig tillräckligt lycklig om hon inte också fick en man.

Det handlar alltså inte om enskilda filmer utan om strukturer bland filmerna i sin helhet. Om variationen mellan filmerna var större och kvinnor få fler olika typer av roller på samma villkor som män så skulle det inte finnas ett problem. Men om Frost är den enda filmen som går emot strukturen kommer den aldrig bli något mer än en parentes i historien och med tanke på hur många filmer av den andra varan som finns så krävs en hel del filmer av medvetet genustänkande innan vi nått en jämställdhet som förtjänar namnet.

Jag måste också erkänna att jag är inte någon expert på genus. Jag ser mig närmast som en novis. Och det här är första gången jag tar mig an att skriva omfattande ur ett genusperspektiv, så man kanske kan se det lite som en examination. Men frågorna är viktiga enligt mig och jag vill se mig som feminist. Men då mina kunskaper ändå är begränsad tar jag gärna kritik från andra som är mer insatta i ämnet än vad jag är, för det är mycket möjligt att jag helt missat poängen. Och jag vill lära mig och bli bättre på att se på kultur ur ett genusperspektiv. Så all kritik och synpunkter är välkommen. Ni läsare får betygsätta hur bra jag lyckas angripa ämnet.

Published inEssäFeminismLoveMusikPolitikRecensionSamhälleTolkning

One Comment

  1. Nikki Nikki

    Intressant observation. Hur ställer du dig till Alice i Underlandet?

    Mvh

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master