Skip to content

En liten text om väntan…

Barnet som väntar på maten. Det hungriga barnet. Oförmögen att påverka väntandets tid. Endast genom joller och skrik kan det uttrycka sig. Och hungern tar över. Barnet skriker. För väntan tycks för evig. När kommer maten? När ska denna hunger få sin enda? För barnet har ingen uppfattning om tid. Det vet inte när, kan inte förstå varför.

Och så väntar vi.

När barnet blir större. Julafton. När kommer Tomten? När får jag presenterna? Hela dagen. I en hel månad har förväntningarna byggts upp. Med julkalendern som räknat ned. Dag för dag. 24 dagar av evighet. Men ingen dag så lång som då, den 24 december. Julafton. ”Det är julafton!” Och barnet väntar, väntar och väntar.

Och vad väntar vi på?

Tonåringens väntan på att bli vuxen. Och vem vill vänta på det? Skynda, skynda. Slå sig fri. Smygröka med kompisarna. Prova dricka vin. Och första ligget, när det blev för mycket vin. För det är en del av att vara vuxen. De vuxnas hemliga värld. Och tonåringen vill vara vuxen. Vill inte vänta. För tonåringen blir aldrig vuxen snabbt nog. För den som är fjorton är det en evighet till artonårsdagen.

Och så väntar vi lite till.

Väntar på allt. I kön på ICA. Det är döden. Hur lång tid kan kassörskan ta på sig? Måste gamlingen betala allt i småmynt? Skaffa kort! Och väntar. På att idioten i bilen framför ska köra. Tutar. Den människan borde inte ha bil! Men kör då! Stressen. För du är sen. För du har inte tid med det här. Kan ju tycka du borde vara van att vänta nu. Men stressen förvärrar väntan. Sekunder känns som timmar. Och du vet att du kommer bli sen. Och det är inte ditt fel, för du var tvungen att vänta.

Och sedan då? Mer väntan!

Tycker hen om mig? Måste ha tålamod. Gå inte för fort fram. Tålamod är en dygd. Men du vill inte vänta. För du vill veta nu. På en gång. Så du frågar. Och svaret dröjer. Varför svarar hen inte? Har jag gjort något fel? Är jag ful? Är jag tråkig? Jag borde inte frågat. Fan! Väntan är en pärs, ett helvete. Att inte veta. Väntan på svaret. Du försöker göra annat. Men det går inte, för svarat avgör din framtid. Och du måste veta. Kan inte vänta längre. Och det är inte svaret du fruktar. Det är ovetskapen. Att leva i denna ovetskap. Dagar, veckor, månader. Finns det något värre? Väntan. Denna helvetes väntan!

Och sedan väntar något nytt.

Får jag jobba nu? Har jag fått jobbet? Återigen, ovetskapen, väntan på ett svar. Gjorde jag kanske bort mig på intervjun? Tänk om jag inte räcker till, om det fanns någon bättre. Men jag måste ju ha ett jobb. Jag måste försörja mig. Betala räkningar. Och det är ditt drömjobb. Men kan de ringa någon gång. Jag orkar inte vänta längre!

Och den som väntar på något gott…

Nio månader. Det är så lång kan den väntan vara. Eller längre. Väntan på en ny människa. På att allt ska gå rätt. Att doktorn inte ser några fel. Eller att adoptionspapperen går igenom. För du är redo. Men tänk om nått är fel. Om alla fingrar inte finns. Eller om det är för många tår. Eller om du faktiskt inte är redo. Tänk om du gör bort dig. Förstör denna nya människa, förstör ett helt liv. Eller ännu värre, tänk om du inte älskar hen.

Var det värt att vänta?

Och så väntar vi. Om och om igen. I hela livet. Alltid något nytt att vänta på. Vi försöker distrahera oss. Göra annat medan vi väntar. Men likt förbannat väntar vi. Ibland på att livet ska börja. Som att det finns något bättre. Och när vi väntat klart, då finns nått nytt att vänta på. Att köket ska bli klart. Att du ska ha råd med den där resan. Att semestern ska börja. Att semestern ska sluta. Att få den där löneförhöjningen. Att barnen ska flytta ut. Att pensionen ska börja. Att fisken ska nappa. Att barnen ska komma och hälsa på. Att barnbarnen ska födas. Eller bara på på helgen.

Och vad väntar sedan?

Då ligger du där. Oförmögen att klara dig själv. Med livet bakom dig. Du väntar på döden. För det är den sista väntan. Du vet att du är redo. Kanske tänker du att du levt ett gott liv. Att du sett det du vill se, gjort det du ville göra och träffat de du vill träffa. Och likt förbannat. Hur bra det än var, livet, så har du nog gått där och väntat. För du kunde inte påverka allt och alla. Och inte ens döden kommer när du vill. Du får vänta lite till. Men det är du van vid nu.

Published inEssäLivetLoveSamhälleTidVardag

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master