Skip to content

Essä: En musikupptäcksreandes tankar i en digital värld

Det är trångt när jag kommer in i den lilla skivbutiken på Hornsgatan. Längre in kan jag se några som står och pratar medans andra står och bläddrar i skivbackarna som finns uppställda på bord i lokalen. Här finns nästan bara vinylskivor, de enda CD-skivor jag ser är några begagnade plattor som finns utställda på ett bord mitt i lokalen. Det här är inte en butik för den som letar den senaste One Direction plattan. Jag kommer att tänka på ett citat som levereras av Jack Black i filmen High Fidelity. ”Do we look like the kind of store that sells I Just Called to Say I Love You? Go to the mall.” Det är en sådan butik jag befinner mig. Eller kanske inte riktigt, men den som sett filmen vet vad jag syftar på. Hit kommer popsnören, hipsters, punkare och andra musikintresserade. Det är i alla fall vad jag tänker när jag går fram till en av hyllorna med vinylskivor. Inte för att jag tänker handla något här. Jag har ingen skivspelare, varken för vinyl eller CD. All musik jag vill lyssna på finns i telefonen, eller på min dator. Jag hittar den på Spotify, Youtube eller SoundCloud. Men jag kan ju inte bara stå här utan att göra något, då kan jag lika gärna bläddra bland skivorna.

Men det finns ändå något speciellt med vinyl-skivor, jag gillar dem bättre än CD. En LP är lite som ett konstverk. ”Man kan hänga dem på väggen” som en kompis uttryckte det en gång. LP-skivan är som ett konstverk, det är mer än bara musiken som är intressant på något sätt. Omslaget, utformningen och musiken skapar ett sammanhang som inte blir lika uttrycksfullt på en CD, trotts att ingredienserna finns även där. Vissa vill också mena att musik är bättre på en vinyl än när den är digital. Det vet jag inget om, fast det mycket väl kan stämma. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på vinyl för att ha haft möjlighet att uppfatta det. Dessutom krävs det nog ett bra ljudsystem för att kunna höra skillnaden.

CD-skivan slog igenom på riktigt på 90-talet och hade då sin storhetsperiod. Musiken skulle vara digital, det analoga formatet var förlegat. Efter millennieskiftet gick det knappt att få tag på en vinylspelare. Då hade även internet hunnit komma in i var människas hem och alla född efter 1980 laddade ner musiken. Skivbolagsbranschen fick panik och började jaga alla som laddade ner och delade musik. Mot slutet av 00-talet hade många skivbutiker slagit igen, samtidigt som de första lagliga tjänsterna för musiknedladdning och musikstreaming hade slagit stort och många förutspådde CD-skivans död. Men ungefär samtidigt började något annat hända. Det har kallats en mottrend mot digitaliseringen. Försäljningen av vinylskivor har åter tagit fart. Enligt en artikel i DN 2010 så har försäljning av vinyl via svenska skivbolag gått från 7000 skivor 2006 till 36000 skivor 2009. Det har blivit inne med vinylskivor igen. Vinylskivan har åter fått ett värde.

Jag ska vara ärlig, jag blev förvånad när jag först började upptäcka trenden, samtidigt som jag tyckte det var häftigt. Jag minns att jag satt och såg på någon amerikansk talkshow och de presenterade ett band som skulle spela. Istället för att hålla upp deras CD-skiva, som brukligt, så höll värden upp en LP. Min första tanka var att det var ett indy-band som ville sticka ut lite. Men jag märkte att trenden växte, fler och fler pratade om vinylskivor och de dök upp i butikerna och fick mer utrymme än tidigare. Ändå upplever jag inte att det är gemeneman som köper vinyl. Det är för den musikintresserad, för de som söker mer än bara musik, för dem som har skivan, inte bara som en källa till musik, utan som en del av sin livsstil, som en statusmarkör.

Inne på den lilla skivbutiken på Hornsgatan samlas allt fler musikintresserade. Men idag är de inte bara där för att leta plattor till samlingen. Johan Johansson, mest känd som trummis i det gamla punkbandet KSMB, ska göra ett litet framträdande i butiken och det är också orsaken till att jag har tagit mig dit.

Jag upptäckte Johan Johansson någon gång i de sena tonåren när jag fick låna blandalbumet Definitivt 50 spänn av en kompis och hörde låten Världens Bästa Dåliga Exempel. Detta var innan Spotify hade lanserats och stora delar av min musikkonsumtion bestod av nedladdad musik. Lägg till att jag bodde i en småstad i Ångermanland så förstår man att det inte var det enklaste att hitta musik från en så pass smal artist som Johansson. Under flera år hade jag endast tillgång till tre av hans låtar. Ändå var det en artist jag var fascinerad av och jag försökte ofta spåra upp mer av honom. Men det var först flera år senare, när hans musik introducerades på Spotify, som jag fick möjlighet att upptäcka Johanssons musik på riktigt. Framförallt 2011 när han släppte albumet Svea Rike Rivjärn med den låt som idag är en av mina favoritlåtar, En Tavla Av Picasso.

De senaste åren har Johan Johansson varit en stor inspiration för mig när det kommer till mitt eget skrivande och en av de artister som fick mig att åter försöka skriva lite låttexter. Något som jag mer eller mindre hade gett upp några år tidigare. När jag vaknade den där lördagsmorgonen och på Facebook såg att han skulle spela i den lilla skivbutiken blev jag tvungen att åka dit. Det fick jag inte missa.

Så är det då slutligen dags för Johansson att spela. I ett tomt utrymme längst bak i butik står en pall där han tar plats med sin gitarr. Här finns ingen mikrofon, ingen förstärkare, det är Unplugged, på riktigt.

BmJMZiPIgAAhsS3

Han välkomnar alla som tagit sig dit för att lyssna på honom. Jag är dålig på att uppskatta, men det var kanske 30-40 personer där. Han fortsätter sedan att förklara hur kidsen idag så sällan tar sig till skivbutiker nu när alla musik finns tillgänglig ett knapptryck bort. Själv minns han hur han brukade åka in till skivbutiken, stå och bläddra bland skivorna tills han hittade något som verkade bra. Hur han sedan satt där på pendeln hem, med skivan i händerna, ivrig att få lägga på plattan på skivspelaren och lyssna. Han hyllar skivbutiken vi är i och ägaren som han känt i många år. Det är till honom och alla andra galningar som fortfarande tar sig till skivbutiken och bläddrar i skivbackarna som han vill tillägna den första låten. Och se på fan om det inte är just En Tavla Av Picasso som han inleder med.

Jag ville ärva mig en tavla av Picasso

Från någon konstig okänd släkting till min far

Jag ville se på den och sedan säga ’jaså’

Plocka fram färgerna och måla bilden klar

Och alla skulle tycka jag var galen

Och se på mig som en som handlat fel

Men jag, jag hade målat med Picasso

Ställ dig upp om du kan bräcka det.”

                      Johan Johansson – En tavla av Picasso (vers 1)

Texten handlar om att inte följa mönster, om att sticka ut, att vara annorlunda och vägra svenssonlivet, åtminstone har jag tolkat det så. Och jag funderar om det är så Johansson ser på dem som väljer att konsumera musik på det ”klassiska”sättet, om man kan beskriva det så. Kan man koppla det till den växande trenden att fler köper vinyl? Kan man tänka sig att allt fler önskar att få sticka ut och vara annorlunda?

Det jag mest funderar över är vart jag själv i så fall befinner mig? Jag som alltid sett mig själv som lite egen och identifierat mig mycket med En tavla av Picasso. Jag kanske har fel, jag som inte ens äger en skivspelare. Jag kan visserligen se tjusningen i vinylskivan. Men ska jag vara ärlig så tvivlar jag på att jag skulle ta mig tiden att slänga på en vinylskiva när jag vill lyssna på musik. Skulle jag ha en skivspelare och en vinylsamling hemma gissar jag att det främst skulle få en estetisk funktion i mitt hem. Det skulle vara lite coolt att ha där, kanske skulle jag slänga på någon skiva när jag hade besök, för att vara lite häftig. Men det känns inte värt att göra investeringen för det. Eller?

Men det är också något annat jag funderar på när Johansson blir nostalgisk över att få köpa albumet i fysisk form. Det handlar om en upptäckarglädje. Att leta musik är lite som att gå på ett äventyr. För nostalgikern blir det en fysisk upptäcktsfärd, iväg till skivbutiken där man noga väljer ut ett album följt av resan hem där man får sitta och känna på skivan, studera omslaget, full av förväntningar och längtan att få slänga på skivan på spelaren. Är det en resa man förlorar när musikkonsumtionen helt sker via webben? Missar dagens unga generation något när de inte längre får uppleva resan? Blir det rent av så att musiken i sig själv tappar värde?

Personligen kan jag känna att internet har gett mig en möjlighet att hitta musik som jag annars aldrig skulle ha hittat. Jag kommer från en småstad i mellersta Norrland. Under hela min uppväxt har det bara funnits en skivbutik i staden. För att överhuvudtaget kunna bedriva verksamhet så har de även sålt filmer och TV-spel, något som de började med redan på 90-talet, innan internet kommit in i var människas hem. I och med att jag fick tillgång till internet och började ladda ner musik så öppnades också en helt ny värld för mig, där jag själv kunde hitta musik som jag tyckte var bra. Åsa Bergman skriver om detta i sin avhandling Växa upp med musik från 2009.

En ytterligare effekt av att musik är tillgänglig via nätet och att lyssnarna inte längre är hänvisade till skivbutikernas bästsäljande skivor eller till hit-låtarna som spelas på radio och tv, är att det är lättare att odla ett intresse för en smal musikgenre”. Åsa Bergman. Växa upp med musik (2009)

Musik är inte längre något som styrs av de stora skivbolagen. Vilken musik lyssnare idag väljer att lyssna på är mycket mer spridd än vad den var för trettio år sedan. Internet är den största orsaken till detta, vilket citatet ovan beskriver. Major-bolagens makt över musiklyssnarna har minskat samtidigt som independent-bolag och o-signade artisters möjlighet att synas och sprida sin musik har ökat.

Det har en stor påverkan, upplever jag, för landsbygden och mindre orter där alternativa musiker tidigare haft svårt att etablera sig. Dessa orter var tidigare begränsad av att det inte fanns en marknad för mindre skivbutiker med en nischad inriktning på samma sätt som storstäderna har haft. Skivbutikerna på små orter har varit tvungen att begränsa sina inköp till den musik som säljer i stora volymer. Vilket också har begränsat den alternativa musikrörelsen till storstäderna.

Men att fler konsumerar sin musik via internet har också inneburit att färre köper skivor och många skivbutiker har blivit tvungna att slå igen då deras försäljning sjunkit. Det som finns kvar är butiker som har skivförsäljning endast som en liten del av sin verksamhet. Detta har ytterligare begränsat utbudet i butikerna. Men även i större städer slår det mot skivbutiker och inte minst de nischade butikerna. Unga människor är inte längre intresserad av att gå och köpa en skiva när de har tillgång till samma musik hemma. Och vem vill egentligen lägga ut nästan tvåhundra kronor för att få tillgång till 10-20 låter när det går att, även vid laglig väg, lyssna på musik gratis?

Men det är inte bara den ekonomiska aspekten som blir viktig här och det är inte bara skivförsäljningen som drabbas av de förändringar som sker. Ett album består av flera låtar som ska komponeras ihop så att det funkar som en helhet, ett album. Via internet har lyssnaren möjlighet att skapa sina egna spellistor, med de låtar hen gillar. Svaga låtar väljs bort och kvar finns endast hitsen.

Och även albumomslagen får mindre värde. Albumomslagen är ett sätt att sälja albumet och presentera vilken typ av musik skivan innehåller. Men om folk nu inte köper skivor längre blir det heller inte lika intressant att lägga energi och resurser på ett intressant skivomslag. Historiskt kan vi se skivomslag som i sig blivit ikoniska. Ett av de mer minnesvärda är Andy Warhols omslag till albumet The Valvet Underground & Nico. Att designa ett omslag handlade inte bara om att sälja musik utan blev också i sig en kanal för konstnärer, fotografer och designers att ge uttryck för sin konst.

4550602676_feaf6fb028_z

Uppenbarligen finns det stora skillnader på hur man konsumerar musik. Men förlorar man allt när den digitala musiken tar över?

Jag kan lätt känna att det även för mig finns en upptäckarglädje via internet. Jag kan spendera timmar på Spotify, Youtube och andra sidor för att hitta ny musik, eller gammal, jag förlorar mig själv i musikens värld. Att sedan sitta och komponera egna spellistor skänker mig ytterligare en dimension. Jag gissar att det går att jämföra med när man tidigare gjorde blandband. Den kreativa processen som tidigare låg hos skivproducenterna flyttas över till lyssnarna. Man får själv bidra med något för att sedan kunna dela med sig av spellistorna till sina vänner eller på olika webbplatser.

Jag vill dela upp musikkonsumenter i två kategorier, passiva lyssnare och aktiva lyssnare. De passiva är de som inte själv lägger ner tid på att välja sin musik. Deras största konsumtion av musik sker via radio, tv och topplistor. Jag menar inte att de är passiva när de lyssna, de tycker säkerligen om den musik de lyssnar på, men de gör ingen ansträngning i att hitta musik som inte presenteras för dem. De aktiva lyssnarna ägnar där emot tid och energi åt att leta upp musik de tycker om. Resan är viktigare än målet. De vet också vad de gillar och är betydligt mer kritisk till populärmusiken som spelas på radio.

Båda grupperna har påverkats av den förändring som skett i musikvärlden sedan internet kom. De passiva lyssnarna har fått det lättare att bredda sin musikkonsumtion och jag tror att många som tidigare skulle ha varit passiva idag kan ses som aktiva lyssnare. De aktiva lyssnarna har också fått det enklare att leta musik. Idag kan vem som helst publicera sin musik på diverse olika sajter och tjänster och sprida den över hela världen. En musiker eller ett band behöver inte längre vara signade hos ett stort skivbolag för att ha fans på andra sidan jorden. Vilket också gör det lättare för alla aktiva lyssnare som vill hitta nya och intressanta band. Exemplen på band som slagit på internet innan de blivit signade är många, ett av de första och största är Arctic Monkeys som hade en stor skara fans långt innan de fick skivkontrakt hos Domino Records.

Jag kan tycka att det är svårt att prata om vinnare och förlorare i och med den digitala revolution (jag väljer nu att kalla det så). Jag undrar om man ens kan tala om det på det sättet? Att det har skett en stor förändring går inte att komma ifrån och att vissa fått stryka på foten i och med denna är också uppenbart. Kanske måste vi också funder på vem musiken finns till för? Är det för skivbolagen musiken finns, för att det ska kunna tjäna pengar och upprätthålla en industri? Är det för musikerna eller musiken, alltså att musiken finns till för musikens egen skull, att den har ett egenvärde, oberoende av yttre omständigheter? Eller är det till för lyssnarna som är de som konsumerar och lyssnar på musiken och gör den till sin?

De största förlorarna blir i så fall skivbolagen och andra vars huvudmål är att upprätthålla industrin och tjäna pengar. Ju mer beroende man är av höga försäljningssiffror ju större förlust gör man vid förändringen. De som överlever är de som lyckats anpassa sig efter den nya tiden. Man kan även hitta förlorare hos artisterna. De som varit vana att lägga mycket tid på utformning av album och ser hela albumet som ett konstverk i sig tappar. Nu måste varje låt bli en hit för att människor ska lyssna, då kommer många låtar som tidigare fått plats på ett album få stryka på foten. Även konsumenter kan vara förlorare, framförallt de som inte vill eller kan konsumera musik via internet. Skivbutikerna slår igen så vart ska de få tag på sin musik. I min egen hemstad finns sedan ett år tillbaka inte längre någon skivbutik.

Samtidigt är konsumenterna som är de största vinnarna. Deras möjlighet att lyssna på musik och få tag på alternativ musik är långt mycket större än någonsin tidigare. Och vart du än bor har du samma valmöjlighet. Även artister kan ses som vinnare här, främst små artister som fått möjlighet att sprida sin musik över hela jorden. Nu behöver de inte längre trycka upp fysiska plattor för att bli såld. Men också de skivbolag som anpassat sig kan ses som vinnare. De har fått ett försprång som gett dem möjlighet att driva industrin vidare efter de nya premisserna.

Johan Johansson är klar med sin spelning och framme ligger några CD-skivor och böcker som han säljer. Då jag inte har något att spela en skiva på så tar jag en av hans böcker och ställer mig i kön för att få den signerad.

– Jag tillhör ju den unga generationen som har all musik ett knapptryck bort så det är nog bäst att köpa en bok, säger jag när jag kommer fram till honom i ett litet försök att skämta. Fast jag tror det missar.

– Det finns en platta i, svarar han och öppnar boken för att visa CD-skivan längst bak i boken.

Med min nysignerade bok lämnar jag nöjt butiken och vandrar iväg. Men tankarna kring min musikkonsumtion finns kvar. På något sätt är det inte bara en enkel fråga om musikkonsumtion. Det känns mycket större. Det handlar om identitet, om val, om generation och om konstens värde.

Och kanske handlar det också om nostalgi. Utan att ha några belägg så misstänker jag att många som köper vinyl ändå är lite äldre, de som själv är uppvuxna med LP-skiva hemma och känner att det är en del av musiklyssnandet. Att få lyssna på en vinyl ger inte bara en musikupplevelse, utan en nostalgisk upplevelse, som tar dem tillbaka till en tid när de själv var unga och en tid de värderar högt. I så falla kanske det är så enkelt som att jag saknar den nostalgiska upplevelsen. Där vinylskivan endast har stilistiskt värde för mig så saknas det där andra, det som inte går att sätta fingret på, värdet av den personliga upplevelsen.

Jag älskar musiken Johansson skriver, den berör mig på många plan, samtidigt som jag inser att jag tillhör en helt annan generation med helt andra värderingar. När Johansson spelade i KSMB som ung tillhörde han en alternativ rörelse där många såg sig som utanför och alienerade. Och hans musik berör fortfarande dessa frågor. Det är frågor som även jag funderar kring. Ändå är det så olika. Dåtidens punkare hittade sin musik i alternativa skivbutiker, jag hittar den på internet. Jag känner aldrig att jag missat något på det. Har jag det? Är alla de timmar jag spenderat att leta musik på Spotify bortkastade och egentligen ett skott mot en döende bransch? Är det rent av så att jag måste söka botgöring, köpa en skivspelare och börja hänga i skivbutiker? Kan jag då få upprättelse och återigen placera mig i den fåra av alternativa människor som jag tycker mig tillhöra? Eller är det bättre att acceptera förändringarna och låta rörelse och motrörelse existera sida vid sida?

Published inEssäKonstKreativt skrivandeMusikPolitikSamhälleSkrivaSmåstadslivSociala medierSödertörnStorstadslivTeknik

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master