Skip to content

”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.”

Jag vill inte bli stor… eller nått. Jag vet inte, det kanske inte handlar om att vara stor eller vuxen, mer om vad samhället förväntar sig av en vuxen människa. Eller är det vad jag själv tror att samhället väntar sig av en vuxen människa?

Kanske blir  det lättare att förklara så här. Det handlar inte om att jag vill bo hemma eller leva på soc eller nått. Självklart vill jag klara mig själv, betala min egen hyra och räkningar och så. Jag har inte heller något problem att ta ansvar, inte vad jag känner i alla fall, där emot väljer jag (förmodligen som de flesta) vad som är viktigt att ta ansvar över. Nej, det där är bara en grund för alla människor och är det vad som räcker för att man ska ses som vuxen så är det inga problem. Istället är det allt det andra som utgör ”vuxen”-livet; skaffa hus, jobba 8-5, skaffa bil och allmänt vara en skötsam och ordentlig samhällsmedborgare. Bara tanken på ett Svensson-liv skrämmer mig. 30-dagars semester, gräsklippning, huslån, vovve, regelbundna arbetstider, renovering, snöskottning, sparkonto, vänta på grön gubbe, fredagsmys, måttlighet… nej tack, det klarar jag mig gott utan.

Det känns helt enkelt inte som ett liv för mig, som att det är något man ägnar sig åt när livet tagit slut. Jag älskar att vara ledig länge på sommaren, sova länge på morgonen, leva rövare på helgerna och göra det jag vill göra när jag vill göra det, utan att begränsas av att andra människor förväntar sig av mig. Jag vill stå och skrika på konserter, resa och leva som jag vill, när jag vill. Jag vill vara oansvarig och kortsiktig. Jag vill vara lat när jag känner för det. Jag vill stå på politiska barrikader och skrika slagord. Jag vill ha flyktiga romantiska äventyr. Jag vill flytta när jag känner för det. Och jag vill snubbla hem från en efterfest klockan sju på morgonen utan att behöva ha skuldkänslor.

Ändå känner jag det där trycket på mig, att det inte är så man ska leva. Samhället ser det som sämre att leva. Istället ska man sitta där i sitt hus, med sitt fasta tråkiga jobb, fundera över om man ska byta elräkning och om man ska köpa en ny tv.

Låt mig nu förtydliga lite, det handlar inte om att jag vill välja bort allt och vara ”ung” för evigt. Det finns sådant jag vill ha, framförallt vet jag att jag en dag vill ha barn. Men det är ännu långt i framtiden för mig och bara för att jag skulle skaffa barn betyder det inte att jag skulle vara beredd att ta ett 8-5 jobb och skaffa radhus och Volvo. Det kommer nog aldrig riktigt vara för mig.

Jag vill inte bli stor, jag vill inte växa upp och bli duktig och ordentligt, det skulle innebära att jag valde att vara olycklig. Problemet är att jag inte vet hur jag ska upprätthålla den livsstil jag vill leva. Hur kan jag se till att ha de ekonomiska förutsättningarna för den. Jag menar, oavsett vad så måste jag ju kunna betala mina räkningar.

krumelur

Pippi hade ett krumelurpiller, jag tror att jag skulle behöva det också. ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.”

Published inEssäJobbLivetSamhälleTidUngVardag

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master