Skip to content

Musikpreferenser

Nyligen kom en forskningsrapport som visade att det finns människor som inte kan njuta av musik. Det låter hemskt i mina öron. Musik är väldigt viktigt för mig och antagligen för de flesta människor. Det väcker känslor hos oss, båda bra och dålig och musik kan hjälpa de flesta att må bättre men också att minnas. Där emot har vi inta alla samma musikaliska preferenser. Något som inte alla verkar förstå.

Jag börjar tro att mina musikaliska preferenser skiljer sig ganska mycket från de flesta. Ofta upplever jag att popmusik som spelas på radio och musik-TV kanaler är tråkig och själlös. Det känns som att det bara är skapad för att sälja. Ändå är det den musiken som når de flesta. Samtidigt har jag ofta fått höra att jag har dålig musiksmak, att jag måste vara mer öppen. Det konstiga är att jag upplever att många som säger så mest lyssnar på just popmusik utan ifrågasättande samtidigt som de spyr ur sig en dum kommentar så fort jag väljer att spela upp något jag gillar, utan att egentligen lyssna på det jag spelar upp.

Mina musikaliska preferenser har dock förändrats ganska mycket genom åren. När jag var liten under andra halvan av 90-talet så väcktes nog mitt första lilla intresse för musik. Min huvudkälla för att hitta ny musik var på den tiden tv-programmet Voxpop som gick på SVT. Jag såg nog de flesta avsnitt. Jag tyckte visserligen inte allt var bra där, men jag var ändå relativt okritisk i mitt lyssnande på den tiden. När jag blev tonåring började jag dock försöka leta efter en grupptillhörighet och av någon anledning började lyssna väldigt mycket på Rap-musik. Det var inte bra musik, det har jag insett i efterhand, men för mig handlade det nog mer om att söka en identitet än att lyssna på musik jag tyckte om. Det höll dock i sig fram tills att jag började gymnasiet då jag släppte det. Jag hade redan då börjat lyssna lite på den typ av musik som länge kom att bli min huvudsakliga musikaliska preferens. Det var band som Foo Fighters och Lit.

Det var i gymnasiet som jag första gången på riktigt upptäckte punk-musik. Då pratar vi inte om den klassiska 70-tals punken, inte heller om 80-talets hardcore eller den svenska trallpunken. Det var skate-punk och pop-punk som jag började lyssna på. Det första album jag köpte med ett punk-band var Open Your Eyes av Goldfinger.

Jag var såld, och det kom snart att följas upp med album av t.ex. Green Day, Blink-182, Less Than Jake, New Found Glory, NOFX, No Use For A Name mm. Vid den här tiden bör dock erkännas att jag fortfarande var ganska okritisk vid mitt val av musik. Skillnaden var att jag nu hade betydligt större tillgång till internet och det var lättare att hitta musik via andra vägar en de där den vanliga pop-musik fanns. Många av de band jag började lyssna på då lyssnar jag fortfarande på, medans andra har fallit mer i glömska. Band jag knappt lyssnar alls på idag är New Found Glory, The Ataris och Bowling For Soup för att nämna några.

Det so fick mig att gilla denna musik var nog att jag ofta kunde känna igen mig i deras texter som handlade mycket om alienation, utanförskap och känslan av att inte riktigt passa in. Jag kunde känna igen mig i texterna vilket gjorde att jag nog inte kände mig riktigt lika ensam. Jag visste att det fanns andra som kände som jag.

Det dröjde dock inte länge innan jag började kolla efter mer punkmusik. Att helt begränsa mig till pop-punk från 90- och 00-talet blev ganska trist efter ett tag. Från början var det klassikerna som jag öppnade ögonen för. Sex Pistols, Ramones, The Clash och Ebba Grön. Men ju mer jag letade efter musik ju mer intresserad kom jag också att bli och ju fler band upptäckte jag från den eran. Bara för att nämna några: X-Ray Spex, Dead Boys, Buzzcocks, Blondie, Undertones, Adverts, The Jam, Joy Division. Ja, listan kan göras lång.

Det tycktes som att det fanns en oändlig gruva av musik. Men så småningom stagnerade det, jag kunde inte längre hitta ny musik. Jag var visserligen inte leds på den musiken jag lyssnade på, men jag vid det här laget hade jag funnit ett intresse i att hitta ny musik, det fanns en spänning att sitta på internet och leta upp nya band och ibland snubbla över låtar eller band som bara klickade. Jag hade nu hunnit fylla 20 och började komma in på 80-tals punken och den svenska trallpunken som åter igen öppnade upp nya guldgruvor av musik. Jag kom att upptäcka band som; Descendents, Agent Orange, De Lyckliga Kompisarna, Åka bil, Charta 77 och Mimikry.

Sedan kom det att stå stilla i några år. Jag upptäckte visserligen nya band, men dessa tillhörde oftast någon av de genrer jag redan upptäckt. Det kom nya band inom pop och skatepunken och många av de band jag lyssnade på släppte dessutom nya album så det fanns inte lika stort behov av att hitta nya band. Det var först på när jag pluggade i Umeå som jag åter igen började mitt utöka mina musikaliska preferenser. Det var egentligen två saker som ledde till detta. Jag hade några klasskompisar som var väldigt inne i musik och fick mig att börja lyssna lite på några indie-band, var jag också såg ett par live när jag bodde i Umeå. Ett av dem var Johnossi.

Samtidigt blev jag utmanad av en vän i Sundsvall att göra en spellista med tio låtar på ett visst tema vilket följdes upp av att jag utmanade honom. Det var en lek vi höll på med ett tag. Varje låt följdes upp med en kommentar så det blev en del diskussioner kring musik. Han hade hört betydligt mer musik en jag då han även extrajobbat som musikrecensent på P4. Men det fick mig att ytterligare öppna upp ögonen för ny musik. Framförallt klassisk popmusik där han har stor koll.

Med detta började jag få upp ögonen för mycket mer musik av den klassiska skolan, som Bob Dylan, Beatles och The Runaways. Samtidigt som jag blev allt mer intresserad av indierock som; Fontains Of Wayne, Phoenix, The Fray, Yo La Tengo, Stone Roses, Teenage Fanclub, Aberfeldy och många mer.

En helt ny värld av musik hade återigen öppnats för mig. Och det var musik som återigen kom att få mig att hitta nya väger. Som en följd av indiemusiken kom jag snart in på singer-sonwriter, framförallt inom den svenska musikrörelsen. Jag upptäckte dessutom att flera gamla punkar gjort solokarriärer där det inte var ovanligt med just singer-songwriter inriktning. Några jag upptäckte var Johan Johansson, Roger Karlsson, Lars Winnerbäck och Thåström.

De senaste åren har jag dessutom märkt att en del av den musik jag lyssnar på faller in i den popmusik som jag tidigare var så emot. Men det är ofta undantagsfall och det förvånar mig var enda gång jag märker det. Senast var nu i höstas när jag upptäckte att jag faktiskt gillade flera av låtarna på Veronica Maggios skiva som hon släppte i höstas.

Jag försöker att alltid ha ett öppet sinne för musik och jag tror därför jag kan upptäcka sådan album som det av Veronica Maggio. Samtidigt så är jag fortfarande noga med att inte bli passiv i mitt val av musik. Jag väljer precis vilken musik jag vill lyssna på och håller mig borta från radio och musik-tv. Jag tycker helt enkelt att det mesta där är dåligt.

Jag brukar dock vara noga med att inte kalla andras musiksmak för dålig (om jag inte känner för att trolla lite), där emot diskuterar jag gärna musik och då är jag också öppen med vad jag tycker är bra och vad jag tycker är dåligt. Ändå har jag märkt att vissa tar det personligt om jag anser att en artist är dålig när de gillar den.

Själv har jag också känt det orättvist när människor säger att jag har en alldeles för smal musiksmak då jag oftast är betydligt mer benägen att faktiskt lyssna på vad andra gillar, mer än vad andra kan lyssna på min musik. Som att de väljer bort den bara för att jag gillar det. Det gör ju att jag automatiskt måste hamna i en försvarsställning.

Det som oftast är lika med den musik jag inte gillar är att jag tycker den känns överproducerad, att för mycket av musiken görs bakom kontrollbordet och i en dator. Det har även hänt med vissa album av band jag annars gillar. Det känns för konstgjort och inte äkta. Förmodligen är det därför jag har så svårt för elektronisk musik, av alla de slag. Jag klarar inte av att lyssna på den typen av musik allt för länge. Det handlar inte nödvändigtvis om att de som skapar är den typen av musik är dåliga musiker, utan snarare om att jag inte klarar av att lyssna på det.

Det som oftast är viktigast för mig är istället att texterna är bra. En bra text kan ibland till och med kompensera för dålig musik, där emot tror jag aldrig jag upplevt motsatsen.

Det finns dock musik jag kan lyssna på vid olika tillfällen för att de passar, oftast i samband med film eller andra typer av rörliga bilder. Det kan gälla Jazz, klassisk, opera mm. Men då dessa musikstilar oftast helt eller delvis saknar text så är det sällan jag sätter mig och lyssnar på det bara som det är.

Trotts alla de band jag har nämnt ovan utgör de bara en mycket liten del av all den musik jag lyssnar på. Det här inlägger skulle bli alldeles för långt om jag nämnde alla. Men de finns in listan nedan. Det är en samlingslista med allt det jag gillar, finns det inte där har jag antingen inte hört det eller tycker jag inte så mycket om det. Listan innehåller mer än 3000 låtar och oftast är den den jag sätter på random när jag vill ha musik i bakgrunden.

Published inEssäKonstMusik

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master