Skip to content

Novell: De sista breven

Den tredje uppgiften jag gjorde på skolan kräver en viss bakgrund för att förstå. Uppgiften var att läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och sedan skriva ett eget litterärt verk med influenser från boken. För att förstår denna novell fullt ut kan det därför vara bra att ha läst Den allvarsamma leken.

Jag valde att skriva en brevnovell där ett antal brev skickas mellan huvudpersonerna, Arvid och Lydia. Min historia utspelar sig 30 år efter Söderbergs roman.

Min lärare lämnade följande kommentar om denna: ”Du lyckas väl med att efterlikna Söderbergs stil!”

De sista breven

Paris 18 maj 1942

Bästa Lydia

Det kanske förvånar dig att jag väljer att skriva till dig nu, efter alla de år som passerat sedan vi skildes där på stationen i Stockholm. Jag kom att tänka på dig här om dagen. Varför vet jag inte. Men sedan dess har du återkommande besökt mitt sinne. Självklart inte på något oanständigt vis. Vi har båda nått en mogen ålder där vi står över ungdomens romantiska nycker. Snarare handlar det om att jag funderat över hur det gått för dig i ditt liv. Jag hörde att du valde att gifta dig med Ture Törne. När jag först fick höra detta måste jag erkänna att jag blev förvånad men jag kan förstå hur detta var ett mycket gott parti för dig. Jag vill tro och hoppas att ni blivit lyckliga tillsammans.
Det tycks mig otroligt att det var så länge sedan vi sågs. Ibland känns det som om det bara var igår jag lämnade Stockholm. Men så mycket har skett under de 30år som passerat.
Jag har inte befunnit mig i Sverige sedan jag reste 1912. När jag lämnade Sverige kom jag till Berlin där jag senare stannade som korrespondent när det stora kriget bröt ut. 1937 valde jag själv att förflytta mig till Paris och fortsätta mitt uppdrag där. Här har jag befunnit mig sedan. Allt sedan Rikskansler Hitler inledde sin krigskampanj i Europa har jag varit Nationalbladets främste korrespondent från kriget.
Alla mina resor har förändrat mig och fått mig att mogna. Jag förstår nu hur liten var och en människa är i den stora världen. Som ung kunde vissa problem kännas oändligt stora. Men nu, som gammal man förstår jag hur små dessa problem var. Det som vi hade, som då kunde kännas som de största vågen, tycks mig idag endast som små krusningar som inte ens når mig till fotknölarna.
Den framlidna Merkel sade mig något när jag sist såg honom på hans kontor den dag då jag gav mig av. “Vi lever i en kriget tidsålder, bror.” Hade han då inte så rätt, den gode Merkel.
Jag hoppas bara att jag åter igen ska få vandra längs Stockholms gator innan det är dags att lägga sig för den sista vilan.
Jag önskar dig all välgång och hoppas att snart höra från dig.

Vännen
Arvid Stjärnblom

Stockholm 4 juni 1942

Bästa herr Stjärnblom

Det är onekligen så att ert brev förvånar mig. Det är så länge sedan vi hördes och jag förstår inte riktigt varför ni väljer att skriva till mig efter så lång tid. Den tid vi hade tillsammans har jag för länge sedan lagt bakom mig. Nog är det så att även vi av den äldre generationen i tid och otid kan drabbas av romantiska nycker. Men jag vill gärna tro er när ni säger att dina tankar inte har drabbats av något sådant.
Det låter som att ni har levt ett spännande liv, tråkigt att ni inte lyckats ta er hem till Stockholm. Så mycket har hänt här sedan början av seklet.
Det stämmer bra att jag gifte mig med Ture Törne, vi hade många lyckliga år tillsammans men herr Törne avled tragiskt i december 1941 i en bilolycka. Vi fick två söner tillsammans, den äldre, Anders är född i slutet av 1912 och den yngre, Karl, två år senare. Karl är numera framgångsrik inom filmen, en teaterapa, precis som sin far. Tyvärr har jag inte haft kontakt med Anders på snart ett år. Han valde, mot sina föräldrars inrådan, att ansluta sig till tyskarnas Beväpnade-SS. Min älskade lilla pojke, han förstår nog inte vilka bekymmer han skänker sin gamle mor. Jag önskar att han ville komma hem.
Jag förbannar detta krig och jag förbannar Hitler för vad han har ställt till med. Jag önskar att det snarast ville ta slut. Nu låter jag mina känslor ta över, men ibland tror jag det bättre för alla om Hitler aldrig startat detta krig.
Jag tackar er för ert brev och önskar er all lycka i ert framtida arbete i Paris. Jag hoppas att ni snart får återvända och se ert Sverige igen.

Lydia Törne

Paris 17 juni 1942

Lydia

Även om många år har passerat så får du med glädje kalla mig Arvid. De många år som passerat är endast en parentes, säg för all del “du” till mig.
Det sörjer mig att höra att Törne gått bort. Han var en bra karl och med all säkerhet en god make och far. Nyheten om hans bortgång hade inte nått mig här i Paris. Mina kondoleanser till dig och din familj. Jag blir också bedrövad av att höra om din äldste son. Regeringen har förbjudit tyskarna att rekrytera svenskar till sin armé men självklart har även jag hört att detta ändå förekommit i mindre skala. Jag har hört att några SS-soldater befinner sig här i Paris och att det även ska finnas svenskar bland dem. Jag ger inga löften men jag ska göra vissa efterforskningar för att se om din son kan finnas där. Jag skulle så gärna vilja träffa honom.
Om du ursäktar min nyfikenhet så skulle jag även vilja höra om hur det har gått för din äldsta dotter?
Jag förstår din inställning till Hitler och kriget. Men jag vet ej om jag är beredd att hålla med dig. Vi måste komma ihåg vilket tillstånd Tyskland och Europa befann sig i för tio år sedan och hur Hitler tagit landet ur depression. Jag kan hålla med om att vissa av hans åsikter är något extrema men detta bör inte överskugga hans framgångar. Visst är jag orolig å Sveriges vägnar, men så länge vi kan skydda våra egna gränser bör Sverige inte ha något aktivt ställningstagande i detta krig. Visst hörs ryktena om övergrepp mot judarna i arbetslägren men då dessa inte har kunnat bevisas så bör de för tillfället avskrivas som ryktesspridning.
Men låt oss lämna politiken. Den påminns jag om dagligen i mitt arbete. Jag har mer aktivt börjat ta upp frågan om att resa hem. Jag för dialog med Nationalbladet om att de bör skicka hit någon yngre att ta min plats. Jag känner att min tid som korrespondent nu börjar lida mot sitt slut.
Kanske kommer vi även snart kunna träffas på någonstans på Stockholms gator.

Vännen
Arvid Stjärnblom

Stockholm 25 juni 1942

Arvid

Jag ska vara ärlig med dig. Det känns lite konstigt att efter dessa år kalla dig vid förnamn, men jag ska försöka uppfylla din önskan. Jag tackar dig för kondolenserna. Ture var en mycket god make och far och en god försörjare åt familjen och vi sörjer ännu hans allt för tidiga bortgång.
Det skulle göra mig otroligt tacksam om du lyckades spåra upp min Anders, även om jag tror att chanserna är små. Därför kommer jag inte att hoppas på någon lyckad utgång. Lägg inte ner onödigt med tid på detta företag. Jag sätter hellre mitt hopp till att kriget snart är över och att min Anders då kommer återvända till mig.
Min kära dotter Marianne gör en gammal kvinna stolt. Hon har visat att hon kan stå på egna ben redan i tidig ålder. Hon kom att flytta till mig i Stockholm sedan hennes far dog. Här blev hon aktiv i kvinnokampen och var med och drev igenom den allmänna rösträtten för kvinnor, den som idag tyckes oss så självklar. Hon har valt att förbli obunden och har inte gift sig. Idag är hon aktiv inom den nybildade Riksförbundet Sveriges Lottakårer. Vi lever verkligen i nya tider. Allt är så annorlunda sedan vi var unga Arvid. Tänk att vi skulle få uppleva sådan dagar.
Om det är så att du snart kommer till Stockholm ser jag det som svårt att vi ändå skulle kunna träffas. Jag har trotts allt ett rykte att tänka på. Många vänner skulle se snett på mig om jag sågs med en nya man så kort efter Tures bortgång.

Lydia Törne

Paris 18 juli 1942

Lydia

Jag ber om ursäkt för att mitt svar har dröjt. Jag har ägnat min lediga tid åt att spåra upp din son Anders. Jag lyckades spåra upp de SS-förband jag nämnde i mitt tidigare brev. Märk min förvåning när jag fick veta att unge furir Törn befinner sig i hos dem. Vi gjorde upp om att träffas över en lunch och vi fick möjlighet att lära känna varanda. Det är en bra karl, din son, även om han valde en väg ni inte ville han skulle gå. Han har ännu inte sett så mycket av kriget vid fronten. Han har lovat att skriva dig snart. Han berättade att han inom kort kommer att förflyttas till Oslo och kommer vara nära sitt hemland.
Det glädjer mig att höra att du har en dotter som klarar att sköta sig själv. Även om ett gott äktenskap även i dessa tider bör ses som ytterst gynnsamt för en ung kvinna.
Min hemlängtan har tilltagit sedan jag fick beskåda en oerhörd grymhet mot människor, något jag inte trodde om Parisarna. På order från Berlin arresteras upp mot 10.000 judar och spärras in på sportarenan Vél d’Hiv. Jag var själv där och beskådade hur de behandlades. Där fanns även barn med. De fick varken mat eller vatten de stackars människorna. De har nu börjat transporteras till arbetsläger där jag hoppas det får det bättre. Att få beskåda dessa grymheter har verkligen gett mig en hemlängtan jag inte känt på länge. Dock är jag rädd att det får dröja ett tag till. Säkerhetsläget känns ännu bräckligare nu sedan rapporten om att M/S Luleå sänktes av en torped utanför Västervik.
Min vän, jag förstår vad du menar när du säger att du inte skulle kunna träffa mig. Men i dess oroliga tider behöver jag verkligen ett hopp, något att se fram mot och veta att det finns något för mig när jag kommer hem. Det skulle betyda så mycket för mig om du ville ge mig löftet att vi skulle försöka träffas något den dag jag kommer hem.

Vännen
Arvid Stjärnblom

Stockholm 3 augusti 1942

Å, Arvid

Jag har gråtit floder av lycka sedan jag läste ditt brev. Min glädje vet inga gränser sedan jag fick veta att du funnit min Anders, levande och välbehållen. Han har också skrivit till mig och berättat hur det står till med honom. Jag vet omöjligt hur jag ska kunna tacka dig för vad du har gjort för mig och min familj. Min eviga tacksamhet till dig.
Du är verkligen en god vän Arvid. jag lovar att vi kommer att träffas något när du är tillbaka i Stockholm. Jag hoppas att det blir snart så jag personligen får tacka dig för vad du har gjort.

Din vän
Lydia Törne

Stockholm 1 oktober 1942

Arvid

Jag gråter och gråter utan stopp. Bud om att min älskade son Anders omkommit i Oslo under en brittisk bombräd nådde mig i går. Min förtvivlan vet inga gränser. Min älskade son är död. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har inte hört från dig på flera månader nu, varför har du inte skrivit? Jag behöver din tröst nu. Skriv till mig snart!

Din vän
Lydia Törne

Paris 20 oktober 1942

Lydia

Det sörjer mig otroligt mycket att höra om de nyheter du skriver om. Även jag kommer fälla tårar över din son. Han var en fin karl, Andres, som förtjänar all den respekt och tillgivenhet han kan få.
Jag har inte kunnat svara dig då jag har legat inlagd på sjukhus. Läkaren har funnit att jag har problem med mitt hjärta. Jag misstänker dock att deras farhågor är överdrivna. Jag kommer snart bli utskriven och kunna återgå till mitt arbete.

Vännen
Arvid Stjärnblom

Stockholm 3 november 1942

Bästa Arvid

I går hölls en begravningsceremoni för Anders. Tyvärr får vi aldrig hem hans kropp, den begraves med andra tyska soldater i Norge. Ceremonin var vacker och stillsam utan många deltagare. I mitt sinne fanns du med oss där. Hans bror höll ett vackert tal och ingen i familjen känner mindre för honom för ans val att ansluta sig till Nazisterna.
Det är tråkigt att höra om din sjukdom men det glädjer mig ändå att det inte är något större problem och att du blivit utskriven. Jag hoppas du snart är helt återställd.
Jag förbannar detta krig mer än någonsin. Jag önskar att det aldrig startat av hela mitt hjärta och än mer att det snart kommer få ett slut. Jag vill inte vänta för länge innan jag får se dig efter alla dessa år. Det finns så mycket vi kunde prata om. Jag ska se till att vi får ett bord på Hotel Continental. Minns du det Arvid? Natten då klockorna ringde?

Din vän
Lydia Törne

Paris 20 december 1942

Kära Lydia

Hur skulle jag kunna glömma den underbara natten du nämner. Jag visste inte att du själv minns den. Under hela den tid sedan vi varit ifrån varandra har jag aldrig glömt en stund vi hade tillsammans. Att få läsa dina rader när du skriver på detta sätt skänker glädje till en gammal man. Kanske hade du rätt, när du sa att romantik även är för de äldre. Och nu kan jag inte längre hålla tillbaka mina känslor. Som du sade mig så många år sedan “vi hör tillsammans”. Jag har aldrig släppt det, aldrig glömt det och aldrig glömt dig.
Jag ligger åter igen på sjukhus och hindras ännu från att resa hem. Men nyheten om tyskarnas fall i Stalingrad ger mig hopp om att kriget snart kommer vara över och jag kommer kunna resa till dig i Stockholm. Då finns bara ett hinder, även om jag tror att det är litet. Jag är ännu gift med Dagmar även om jag inte hört från henne på 20år. Jag vet att hon lever i Stockholm och jag tycker inte det kan vara svårt för mig att få ut skilsmässa nu då det gått så många år.
Vad var det som hände den där gången för så många år sedan? Jag har alltid undrat och försökt förstå. Jag älskade dig högst av allt. Jag förstod aldrig varför du valde att träffa Törne. Jag hoppas att alla dessa frågor kommer kunna få ett svar när jag åter kommer till Stockholm.

Din tillgivne
Arvid

Stockholm 12 januari 1943

Min käre Arvid

Ryktena om din bortgång har nått mig. Det gör mig ont att veta att jag aldrig kommer få träffa dig igen. Jag ska sörja din bortgång. Jag vet ej varför jag väljer att skriva detta nu då jag vet att du aldrig kommer få läsa det. Men kanske är det mer för min egen skull än för någon annans.
Du har alltid betytt mycket för mig. Som du skrev – “vi hör tillsammans”. Så rätt det var, lika rätt nu som då. Jag gjorde många val i mitt liv, gick emot vad som kunde tyckas självklart. Det kan ibland tyckas att det jag gjorde var själviskt, att jag utnyttjade andra. Ibland kanske så var fallet. Men när jag ser tillbaka på mitt liv så är det inget jag ångrar. Jag gick den väg som passade mig och lät mig aldrig bli fast, styrd av någon annan. Jag har aldrig känt att det fanns något jag behövde be dig om förlåtelse för, hur mycket jag än älskade dig. Du valde att fortsätta vara gift med en kvinna du inte älskade. Jag hade kunnat gå samma väg, men valde annorlunda. Vi gjorde oss båda skyldiga till äktenskapsbrott. Men där jag valde att lämna äktenskapet bojor för att vara fri stannade du kvar.
I ditt sista brev frågade du varför jag valde Ture Törne. Svaret är enkelt. Jag älskade honom och han älskade mig, precis sådan som jag var. Med honom kände jag mig inte bara älskad utan också fri. Med dig kunde jag aldrig vara fri, aldrig vara den jag ville vara. Du kom nog aldrig att förstå det. Det gjorde inte att jag älskade dig mindre, men jag visste att det skulle vara omöjligt – så länge du valde att stanna med Dagmar. In i döden förblev ni gifta, om än på avstånd. Jag klandrar dig inte för dina val Arvid, men du hade aldrig någon rätt till mig, du ägde inte mig.
Arvid, när du skrev att du fortfarande var gift med Dagmar så föll alla bitarna på plats för mig. Jag slutade visserligen aldrig älska dig, men jag visste nog alltid att du inte kunde vara min. Jag sörjer din bortgång och att det aldrig kunde bli vi. Men det ödet hade du redan valt för oss, för länge, länge sedan.

Din tillgivne
Lydia Törne

Published inKreativt skrivandeLoveNovellerSkrivaSödertörnTolkning

One Comment

  1. anne anne

    Det var ett tag sen jag läste boken, men den kom tillbaks nu när jag läste vad du skrivit. Som jag minns så känns det som en intressant och passande fortsättning. Tycker det var bra skrivet. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master