Skip to content

Novell: Skatan

Skatan vet inget om tid. Om den visste det, skulle den ha sett att klockan visade fem över åtta när den flög förbi kyrktornet in mot ett av stadens torg under morgonens bleka vårsol. Skatan landade på ett hustak och spanade ut över torget. Där nere rörde sig människorna i hastig takt, på väg till sina jobb, med sina skrikande barn till dagis och skolan, till affärer och restauranger som slog upp sina dörrar. De kom från tunnelbanan, från bussar, med bil, på cykel och till fots. Gatuförsäljarna slog upp sina stånd, där fanns frukter och bär, kryddor och blommor, kläder, accessoarer och leksaker av alla de slag, både för vuxna och barn. Tiggaren satte sig i ordning på sin plats vid ingången till tunnelbanan. Inget av detta bekymrade skatan.

Så hördes en röst, den var nasal och innehöll en viss överlägsenhet. Det var huset som talade. Skatan hoppade till och flaxade med sina vingar.

– Ser du, herr Skata, eller är det kanske fru, på alla människor? Vad bråttom de har. Varje morgon är det samma sak. I två hundra år har jag stått här och sett ner över deras vanor. Kläderna förändras, människorna byts ut, men alltid har de lika bråttom, som om deras tid aldrig räcker till.

Skatan vred på huvudet.

– Jag är ett gammalt hus idag, jag har stått här länge och jag ska stå här länge till, det är så med oss gamla hus. Vi står här för att påminna människorna om deras dödlighet, vi har sett deras fäder och deras fäders fäder, födas leva och dö och ju äldre vi blir, ju viktigare blir vi för människorna. Ju längre vi står, ju längre får vi stå kvar. Se alla dessa unga hus, fyrkantiga och tråkiga, utan utsmyckning, utan pynt. De kommer snart rivas, för att ge utrymme för ännu nyare hus. Sådan är deras uppgift, att vara funktionella, därför måste de bytas ut. Annat är det med oss äldre hus, vi står här i all vår prakt, för att skänka skönhet och glans åt stadens gator.

Skatan vässade näbben mot tegeltaket, tog sats och begav sig iväg. Den flög över huvudena på människorna nere på gatan. En liten trupp korta individer med gula reflexvästar sprang förbi. På en parkbänk satt några alkoholister med morgonens tredje återställare. De skrattade och tjoade. Hade skatan känt till begrepp som glad och lycklig hade den kanske förstått att det också finns en skillnad, genom att betrakta dessa individer. Istället flög den vidare och landade bredvid ingången till en tunnelbanestation. Bredvid ingången satt tiggaren och åt på ett äpple. En förbipasserande kastade till ett mynt som oturligt missade muggen som stod placerad framför tiggarens fötter. Skatan hoppade nyfiket dit för att ta en närmare titt på den glänsande slanten. Den tog upp den i näbben, vände sig mot pappmuggen och tittade ner i den, sedan upp på tiggaren. Så släppte skatan ner myntet i muggen. Tiggaren log, bröt en bit av sitt äpple och gav den till skatan som snabbt slukade munsbiten för att sedan flyga vidare.

En reklamaffisch satt uppsatt på en tegelvägg. Det var den typen av reklamplats som byts ut med jämna mellanrum, trettio sekunder har affischen på sig att förmedla sitt budskap innan mekaniken rullar fram en ny. Skatan satte sig ovanpå affischens ram. Affischen tog ingen större notis om skatan, den hade fullt upp med att göra sig hörd innan tiden var slut. Dess röst var snabb, på gräns till vad som går att uppfatta.

– Kom till Coop, där finns billig fläskfilé! 79:99 kilot! Missa inte, gäller endast i helgen!
Skatan pickade lite på ramen.

– Stör mig inte dumma fågel! Jag försöker jobba. I morgon är det för sent, då byts jag ut!
Mekanismen i ramen slog igång för att byta till nästa affisch som genast började sälja sitt budskap.

– Se nu, du slösade…

– Tele2 erbjuder gratis surf…

– …min tid. Billig fläskfilé…!

– …för 0kr per minut med Kompis!

En skata kan inte förstå varför vissa saker stör den, det bara gör det. Affischer som pratar i munnen på varandra visade sig vara en sådan sak. Skatan gjorde sina behov på ramen och flög sedan vidare, den orkade inte sitta och lyssna på dessa stressade röster.

En skata vet förvisso inget om tid, men det betyder inte att den inte kan bli rastlös. En känsla som drabbade vår skata. Den landade vid ett stånd där det såldes smycken av diverse slag. Där fanns örhängen och piercingar, halsband, ringar, broscher och armband, allt i en mixad kompott och av billigt material. Skatan satt på ramen av ståndet och tittade ner mot alla glänsande artiklar på bordet. Den väntade tålmodigt på något. Så vände sig försäljaren om för ta en kopp kaffe. Snabb, så som en skata ibland kan vara, hoppade fågeln ner på bordet, fick tag i en brosch och flög iväg. Försäljaren märkte vad som hände men hann inget göra, istället stod han där och skrek svordomar åt skatan.

Om en skata kan känna sig stolt var det den känslan den hade över sin bedrift. Med sin nyvunna skatt flög den upp och satte sig i en gammal alm. Den hittade en liten hålighet i trädet där den gömde undan broschen. Då tog den gamla vise almen till orda med sin trötta barkiga röst.

– Du har ett orättvist rykte om dig min vän, men genom att ta broschen från försäljaren spär du endast på det. Jo då, jag såg dig nog, kanske förlorar inte försäljaren något på ditt missdåd, men lik väl handlade du orätt.

Skatan kraxade.

– Det är sant, tiggaren hjälpte du, det var en god handling, men vad skiljer människorna åt? Se på alla husen, de gamla fåfänga husen som stått här länge, de unga nya husen som snart ska rivas, se på affischerna på husens väggar, se på människorna, se på gatorna, på vägarna, på broarna och skyltarna. Alla är de endast en del av något större, även du och jag min vän. Länge har jag stått här, jag har sett staden växa fram, inom mig finns stadens minnen. Men, min vän, snart är även min tid ute. Min plats ställs till förfogande för något nytt. Kanske ett nytt träd, eller en lekställning för barnen. Så måste det vara, inget varar för evigt, det är tidens gång.

Så lyfte skatan, över alla hustaken och alla röster där nere smälte samman, i en stor kakofoni som bildade en enda röst, djup, som kommen från underjorden. Det var staden som talade, med en ton av ångest och hopp på samma gång.

– Ja du lilla skata, du har tur, inget förstår du av tid. Själv längtar jag både framåt och bakåt, aldrig nöjd med där jag är. Mina gamla hus och stadsdelar är mina minnen, sådan som jag en gång var. Mina nybyggda skrapor och vägar, visar vart jag ska, men aldrig kan jag stå stilla, aldrig kan jag stanna upp. För jag måste göra plats för mer, utvecklas, byggas om och göra nytt. Se, lilla skata, mot Gamla stan, se hur vacker jag en gång var, och se, lilla skata, mot Solna, där står Friends arena, framtidens arena. Men nu flyger du hem lilla skata, hem till din skogsdunge, där tiden står stilla.

Published inKreativt skrivandeLivetNovellerSamhälleSödertörnTid

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master