Skip to content

Var solidaritet bara ett modeord?

Ute faller regnet. Ett kyligt decemberregn. Dropparna träffar huden som kylande spikar och den kalla vinden som blåser genom landet tar tag i oss alla. Förändrar oss. Förvandlar våra hjärtan till is. Vad har hänt?

På reklamkanalen visas en film, där våld är lösningen på allt. Hjälten tar livet av dem vars liv inte är viktigt. Det är en svartvit värld, där ändamålet helgar medlen. De mjuka värdena förlöjligas. Det är mesigt att bry sig.

En gång trodde vi på solidaritet. Medmänsklighet hade ett värde. Ett syfte. Att bry sig var viktigt. Kärlek stod över allt. Tillsammans kunde vi förändra världen. ”Enade vi stå, söndrade vi falla.” Vi stod upp, inte bara för oss själva, utan för alla. Vi tog hand om dem som behövde det. Vi kämpade för våra medmänniskor.

For to be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.” Nelson Mandela.

Nu springer vi förbi. Vi ser inget bortom vår egen plånbok. En människas liv mäts i dess ekonomiska värde. Kan du inte bidra till den ekonomiska tillväxten har du inget här att göra. Din köpförmåga är det som gör dig nyttig. Det som söker vår hjälp möts av en kall hand. ”Åk tillbaka dit du kom ifrån!”

Det enda som är värt något är det som kan mätas i pengar. Det är en värld som tappat de mjuka värdena. För solidaritet, medmänsklighet, kärlek och humanitet har inget ekonomiskt värde. Det kan inte bidra till någon ekonomisk tillväxt.

Snart är det jul. I Sverige lyses stugorna upp med ”tusen juleljus”. Men ljusen ger bara en konstgjord värme. Kanske tillåter vi oss att skänka en tanke till alla som lider innan vi slänger oss över julmaten och julklapparna. Julen, konsumtionssamhällets starkaste utpost. Företagen jublar. Samtidigt fryser någon ihjäl. Ett barn svälter. Någon orkar inte med ensamheten längre, snaran blir en utväg.

Ett företag har mer värde än en människas liv. Konsumtion är vår nya religion. Köpcentret vår nya kyrka. Pengar vår nya gud. Människan har förkastats till något sekundärt. Tillväxt till vilket pris som helst.

En vill gråta. Men vad hjälper det? En tår räddar inget liv. Istället försöker vi glömma. Med passiv underhållning. Allt, bara vi slipper tänka. Vi gottar oss i andra människors problem, för att slippa se våra egna, för att slippa se vad som egentligen pågår. Mänskligt lidande har blivit underhållning.

Det är en kall, rå värld. Precis som vädret utanför. Än sen då? Vem har tid att bry sig? Vem har råd att skänka en krona till den som inget har?

Jag undrar, var medmänsklighet bara en fluga? Var solidaritet bara ett modeord?

Published inÅngestEkonomiEnsamhetEssäHumanitetIdiotiLivetMedmänsklighetPolitikSamhälleSolidaritet

One Comment

  1. anne anne

    Jag blir glad och tacksam varje gång jag ser att så inte är fallet. Ett tag så kände jag som du, att kylan spred sej mer och mer. Men nu när jag ser mej om så har jag sett att värmen spirar både här och där. Människor bryr sej, står upp för de svaga, ger ett vänligt ord, ett leende, en värmande soppa, en plats att sova på och värma sej. Vi finns och får aldrig låta kylan ta över den värme som kärleken sprider.Vi får inte sluta tro på kärleken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Website Protected by Spam Master